Idag på fm så var det så dax för sonens sista utvecklingssamtal i lågstadiet, herre jisses; snart har jag ett barn i mellanstadiet, tiden går fort när man har roligt!
Nåväl, efter snart 4 års strulig skolgång så är man rätt uppgiven över att det nånsin ska ordna sig så han får en lugn arbetsmiljö i sitt klassrum & så mycket arbetsro att han kan få visa vad han faktiskt kan....trodde jag.....
Dagens samtal skulle handla om de nationella prov som alla tredjeklassare i Sverige gjort under våren. Totalt handlade det om 13 olika prov/tester i svenska & matte & vi gick noggrant igenom dem en efter en tillsammans med sonens klassföreståndare. Döm om min förvåning när det framgår att han har alla rätt på flera av dem! I matte så krävdes 55 poäng av totalt 84 för att man skulle bli godkänd; sonen hade fått 75! Bra jobbat, Simon!

När det gällde proven i svenska så fick han godkänt på samtliga prov utom ett. De skulle skriva en berättelse m inledning, handling & avslutning men pga att han inte hann så blev hans berättelse utan avslutning så då blev han underkänd på det delprovet, men det var ingenting som läraren fäste så stor uppmärksamhet på utan hon berömde istället att berättelsen var rättstavad & att han hade kommit ihåg punkt & stor bokstav på samtliga ställen & informerade oss om att man bara behövde ha kommit ihåg det på tre ställen för att få godkänt. Läraren tyckte det var ett godkänt prov men då avslutningen saknades så är den icke godkänd... =/

På det stora hela så har hela skolsituationen blivit mycket bättre & återigen påmindes man om att allt jobb vi lagt ner både vi föräldrar & även skolan som vidtagit en massa olika åtgärder, har lett fram till att hans situation nu börjar likna "normalt"" eller hur man ska uttrycka det.

För ett par veckor sedan så fick vi en kopia på den kommande klassindelningen i de båda blivande 4:orna & utan att säga för mycket så känner jag spontant att det kunde nog banne mig inte bli bättre; flera av sonens goa kompisar har hamnat i hans "nya" klass men mest nöjd är han själv över det faktum att hans absolut bästa vän kommer att gå i samma klass som han från & med skolstarten i höst.

Några jobbiga år börjar gå mot sitt slut & framförallt så känns det så himla skönt att all tid jag & David lagt ner på att vara närvarande i skolan & "hjälpa" lärarna i klassrummet faktiskt har hjälpt till & varenda gång vi är synliga i skolan så får vi massor av positiv feedback från personal som jobbar med denna klassen men även andra lärare, fritidspedagoger etc stannar oss enbart för att ösa ännu mera positv feedback på oss & det värmer så otroligt mycket för vi är rätt slitna & trötta på att fightas för att klassen ska bli lugnare & vi har verkligen gjort allt vi kan för att underlätta för alla dessa ungar som har haft det rörigt & stökigt i sin skolsituation pga att ett litet fåtal under så lång tid lyckats förstöra så mycket för sina kompisar.

Tyvärr så har det hela tiden varit pinsamt dålig uppslutning bland flera av de andra föräldrarna, man kan tycka att få saker är viktigare än ens barns vardag, men jag tolkar deras frånvaro som rent ointresse för inte kan det väl vara så att så många vuxna är helt oumbärliga på sina respektive jobb så de inte har kunnat offra en enda heldag för att vara med sitt barn i skolan??? En tanke; om alla föräldrar i klassen hade tagit en ynka liten ledig dag per termin för att vara med sitt barn i klassrummet så hade dessa barn kunnat ha haft en extra vuxen närvarande i klassrummet i stort sett varenda dag under terminerna & det hade gjort en stor skillnad när det gäller arbetsklimatet i det aktuella klassrummet.....  Tänkvärt, eller hur.....
I verkligheten har det varit som så att det har varit ett 10 tal föräldrar som regelbundet har varit närvarande & verkat vilja hjälpa till för att underlätta detta problem.

Här sitter i alla fall ett föräldrapar som tillsammans har tillbringat i snitt 6 dagar per månad i klassen....det innebär att 1 barns föräldrar har varit synliga i den här klassen under lite mer än 25% av deras skolgång under hela årskurs 3, är det okej om vi sträcker pyttelite på oss av stolthet över att vi orkade? Det har utan tvekan varit ett tufft läsår men med facit i hand så skulle jag/vi göra om det igen så länge det hade behövts... jag önskar att de andra barnens föräldrar hade funnits där oxå men som man brukar säga "önska är gratis..."